det räcker.

det gör ont i varje millimeter
& varje andetag är en ansträngning.
det skär liksom i bröstet,
och jag tänker att jag aldrig kommer klara det.
men det ska jag. det kommer jag göra.
jag vet bara inte riktigt hur.

finast: http://www.youtube.com/watch?v=2_7VRYySrVA

12.35

jag önskar att sanna inte var i berlin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0