it´s in the abc

Porcelina of the Vast Oceans
Behold! The Night Mare
Bring the Light
Tonight, Tonight
Mayonaise
Try, Try, Try
Superchrist
Come On (Let's Go)
Stellar
Perfect
Lily (My One and Only)
The Rose March
Today
Tarantula
Stand Inside Your Love
Ava Adore
Drown
Bullet with Butterfly Wings
1979
That's the Way (My Love Is)
My Blue Heaven
The Everlasting Gaze
Cash Car Star
Daydream
Wound
United States


Encore :
I Don't Mind

Avbrottet är dock inte långvarigt och Smashing Pumpkins inleder med Porcelina of the Vast Oceans och följer upp med Behold! The Night mare och har redan efter  20 minuter avverkat stora hits som Tonight, Tonight samt Mayonaise. Även om undertecknad avfyrade ett rejält bansheeskrik under inledning av min personliga favorit Mayonaise kändes biten lite hafsigt men klart godkänt genomförd. Corgan, Chamberlain och hans mannar fortsatt med en fin Try, Try, Try från 2000 års MACHINA: The Machines of God och en akustisk version av Perfect från 1998 års Adore.

Det dröjde många låtar innan Billy tog initiativet att prata med publiken, vilket var synd då mannen hade en del humor och lär ha varit riktigt rolig under konserten på Cirkus förra året.

Från nya albumet Zeitgeist luftades flera låtar. En mycket röjig version av Tarantula som verkligen satte fart på publiken, den suveräna Bring The Light (vars fina gitarrparti dock dränks en del i bandets ljudbild) samt en omarbetad akustisk version av That's The Way (My Love Is) för att nämna några. The Rose March från nya akustiska EP:n American Gothic spelas också till min stora glädje.

Bandet ignorerar dock inte sin tidigare katalog och bjuder på klassiker i form av en furiös Ava Adore, en svängig Bullet With Butterfly Wings, en supertung The Everlasting Gaze och en stämningsfull 1979 som Corgan gör helt ensam. På den sistnämnda spelar Corgan några ackord i rad fel och avslutar textraden beneath the sound of hopemed en frågande ton i rösten och leende på läpparna. Fansen ler lika mycket. Utöver hitsen spelades också en hel del obskyra spår. Det som stack ut mest var My Blue Heaven som Corgan framförde tillsammans med Lisa Harriton på piano.

Blev tyvärr aningen besviken på den visuella aspekten. Inget fanns kvar från förra årets snygga scenshow eller scenkläder även om Corgan denna kväll bar en folielik volangkjol. Smashing Pumpkins är dock inget band som står eller faller med en scenshow men det i kombination med det ojämna tempot på grund av alla jam (extranumret bestod av 20+ minuter mangel) och de delvis anonyma nya medlemmarna naggade framträdandet i kanten.

Recension skriven av: http://alexskogberg.blogspot.com/